Noll döda sekunder


AC/DC kör samma show som alltid – men den är fortfarande svåröverträffad. Så barnsligt. Så förutsägbart. Så bra.
Det går inte att skjuta ner AC/DC. Underhållningen bär skottsäker väst.

Det är som nyårssketchen ”Grevinnan och betjänten”. Samma gamla vanliga procedur, år efter år.
Man vet exakt när den fryntlige betjänten James ska hoppa över eller snubbla på tigerhuvudet. Man vet precis när samme James försöker slå ihop benen som Amiral von Schneider – och missar. Och man vet när han förväxlar vinglaset med blomkrukan och utbrister: – Oooh, I’ll kill that cat!

En AC/DC-show fungerar på samma sätt. Men gruppens motsvarighet till tigerhuvudet, mr Pomeroy och blomkrukan är jätteballongen Rosie i ”Whole lotta Rosie”, djävulsklockan i ”Hells bells”, Angus Youngs kalsongchock i ”The Jack” och kanonerna i ”For those about to rock”.
AC/DC är en sorts hårdrockvariant av återupprepningshumorn i ”Grevinnan och Betjänten”. Och båda känns lika tidlösa och roliga.

Börjar försvagas

Visst har sångaren Brian Johnson haft mer power i pipan förut. Visst börjar tempot och konditionen att mattas och försvagas, allt annat vore skrämmande.

Visst hade jag gärna sett att gruppen gjorde fler av sina bästa 70-talslåtar, som ”Riff raff” eller ”It’s a long way to the top (if you wanna rock’n’roll)” eller, trots att den kanske är alldeles för intimt förknippad med Bon Scott, ”Big balls”.

Fyra gånger

Och jag rekommenderar inte att, som i mitt fall, se samma spektakel fyra gånger. Till slut blir man så mätt att man börjar rapa riffet i ”Back in black”.

Men från ”High voltage” och fram till finalen finns det inga döda sekunder. Det är som att AC/DC komprimerar hela sin karriär till ett sju låtar långt och hårt paket. Laddningen och intensiteten blir därefter – hisnande och svåröverträffad. En elkälla.

Och jag tröttnar aldrig på att se Angus Young i ”Let there be rock”. Jag tror att det är svaret på varför elektricitet överhuvudtaget uppfanns.
Om nån kommer på hur man ansluter Angus kropp till ett eluttag skulle han kunna lysa upp Manhattans skyline plus Finspång i två år. Jag är förvånad att inte håret fattar eld, fingrarna går av och hjärtat slocknar.


Mäktigt klimax

I numrets klimax hissas Angus upp på en mekanisk stake och vit konfetti sprutar över publiken. Det är svårt att misstolka symboliken, speciellt med tanke på vilket band vi pratar om.

En mäktig ejakulation.

*Bild tagen från aftonbladet.se*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Här är jaaag! Jag kan väl kanske medge att det varit lite bloggtorka ett tag. I sisådär 10 månader lite drygt. Men jag har bara inte orkat, inte konstigare än så. Ja vad har hänt dom här 10 månaderna då? Inte så där jättemycket faktiskt. Ta...

Men det var väl ett himlans tjat på er tycker jag. Jag bloggar ju alltid jag      Nä, det var ett bra tag sen sist, hela 9 veckor och 3 dagar sedan. Typ nåt sånt iaf. Men jag är ju så busy nu för tiden vet ni så jag hinner inte med att blogga. ...

Ja, jag fick till slut ledigt de 2 sista timmarna och nu sitter man på busstorget och väntar på nästa buss som ska ta mig hem. Kruxet är att den inte går förrän 22.10 och jag kom hit 19.20. Så det kommer bli en lång väntan kan jag lova. Jag förstå...

Jag längtar tills denna helg är över och jag har bilen ståendes i garaget. Jag kommer va helt slut på måndag när jag ska upp och jobba klockan 7, var så säker. Sitter på jobbet nu och räknar minuterna tills jag får gå hem. Ska till födelsedagsbar...

Men jo. Så sjöng jag den låten för ca 2 månader sedan. Jag kom inte riktigt ihåg hur den gick. Så var det med det...   Nu sitter man och bloggar hemma hos Jennifer B och väntar på att förrätten ska ställas fram. Nedan är kvällen meny:   Förrä...