Idol... Vad har hänt? Ingen kunde ju sjunga idag. Men jag hoppas på Olle. Programmet är ju inte slut än. Idag är det torsdag. Helg imorgon igen. Ja jag har knappt fattat att det har gått så här fort. Det är ju sjukt. Imorgon är det exakt 3 månader kvar till JULAFTON! Jesus Christ säger jag bara. Kul som fan har det varit idag på jobbet. Och snart smäller det.. TEAMFEEEEEST!! Lovely!

Helgens bravader överstökade. Det har varit riktigt tokroligt hela långa helgen. Snacka om sköööön söndag, eller hur Marie? Dessa söndagar kommer att bli ett måste framöver, det är ett som är säkert. Till helgen kanske det blir att följa med som moraliskt stöd åt Jennifer. Jocke och Willie Lee's spelar ju på lördag. Vart kommer jag fan inte ihåg för tillfället men det var typ Vemdalen eller Skalet. Nåt ditåt iaf. Det visar sig väl vart man hamnar om man nu följer med. Men det känns som om det skulle sitta skönt med en liten större "Byragg" än runt på Lilla Sveg. Sen får man ju umgås med världens bästaste Jennifer oxå. Det säger väl allt? Mm, menar det! Helgen efter det blir det hemgång som det hörs. Ni vet.... Påsättningen... Den kan ju bara inte vänta helt enkelt. Så är det att heta Sandra Nilsson! Ne, kanske man ska försöka sova lite? Har lagt mig för länge sen men det går fan inte att somna. Jag känner mig iofs hur pigg som helst. Pigg och dampig. Lika dampig som igår, om inte mer. Tur att det inte var någon som fick fnatt på mig där... Nä, jag vet inte varför det går trögt att sova. Har ju inte direkt fått många timmar sömn i helgen. Känns som det är något som fattas innan man kan få ro nog att somna... I wonder? Do you know what's missing??

Yepp yepp. Ska bli skitkul. Kul och nyktert. Skönt. Sitter på jobbet nu. Har äntligen fått lunch. Sen är det "bara" 3 timmar kvar av denna arbetsdag. Sen är det bara 2 arbetsdar kvar på den här veckan. Shit, vad tiden går fort. Den 1:a oktober har jag bott i Sveg i 1,5 år. Shiiiit! Ska dra hem nån helg framöver oxå för lite ombyte av däck och "påsättning".. av extralysen alltså.. Vad trodde ni?

Jag säger då det.. Bilar. Jag blir inte riktigt klok på dom. Men nu får vi hoppas på att det håller i sig. Verkade ju gå bättre i morse så.. Jaja.. Nu börjar allt ordna till sig iaf. Nytt batteri till bilen, ny sensor till Wii, och Halebop-abonnemang med fri surf. Joråsåatte, det går bra nu kompis!

Igår gick man och la sig kl 23.17 En fredagskväll. Sorgligt Sandra. Det enda jag gjorde igår var att hämta Peter i Y-berg och skjutsade han och lite annat löst folk på Myrgränd.

Sedan var det sängen som gällde. Vaknade 07.18 i morse och var hur pigg som helst. En lördagsmorgon. Sa jag att det är sorgligt Sandra?

Men det var riktigt skönt i vilket fall. Kanske blir att hitta på något ikväll. Kanske inte. Lär bli ryggläge i soffan med några filmer som jag laddade ner igår. Men jag lär inte orka med att se alla 4. Men en par stycken lär det bli om inte annat.

Catta: Jag vet att du är bortkommen och vilsen. Det bevisar du varje dag :P

Gaspode: Mitt förra inlägg var bara lite tankar och undringar för min egen del. Varför du tog det som att jag är olyckligt kär vet jag inte. Det finns mycket mer än det som tär på en. Men den delen är över FYI.

Jag är 23 år gammal och har haft ett förhållande i hela mitt liv. En del av er tycker det säkert är normalt i min ålder, en del tycker det är på tok för lite. En annan del tror med all säkerhet att det är något fel på mig. Det kanske det är, vem är jag att bedöma?

I dagens samhälle låter man andra, de runt omkring dig; familj, vänner, pojkvänner, flickvänner och till och med dina ovänner, bedöma vem du är. Nu när jag tänker efter, främst dina ovänner. Det låter konstigt, nästan oacceptabelt. Och det är det också. Helt och fullt oacceptabelt.

För att klara sig någorlunda framgångsrikt här i livet, ska man i stort sett bara tänka på i princip en enda sak. Nämligen sig själv. Inte på så sätt så du till slut tror att du är något, någon oumbärlig. För en sak får man med all säkerhet lära sig den hårda vägen, och det är att du är utbytbar.

Detta har jag fått höra två gånger i mitt liv. Redan, kan jag väl ändå säga. Även fast jag alltid har haft åldersnoja så länge jag kan minnas, så är jag ändå "bara" 23 år gammal. Jag har egentligen hela mitt liv framför mig. Har egen lägenhet, fast jobb, underbara vänner och en familj som älskar mig för precis den jag är.

Men jag vet fortfarande inte vad jag vill få ut av mitt liv. Vad jag vill försörja mig på, bo kvar där jag nu befinner mig, om jag någon dag i framtiden kanske vill skaffa en egen familj. Det finns än så länge så många frågetecken. Jag avskyr dessa frågetecken. Jag skulle bara vilja räta ut dessa till utropstecken istället och veta vad jag vill ha ut av livet.

Tänk vad enkelt det vore om man kunde födas med en "livsplan" i handen. En lista med punkter, steg för steg, hur du ska leva ditt liv från dag 1.

Hur klarar alla andra av det? Är det bara jag som känner så här? Är jag onormal som inte ens vet vad jag själv vill i vuxen ålder?

Ja, jag har i alla fall kommit så långt så jag kallar mig själv vuxen, även fast jag mer än hälften av tiden känner mig vilsen och bortkommen. Så ska väl inte en vuxen känna sig?

Så många frågetecken...

Det rullar på. I 120 som det känns. Skulle kännas bra att kunna stanna upp och känna efter hur man egentligen mår. Men vem har tid med sånt?

Egentligen är det nog lika bra att man ibland inte hinner känna efter hur det står till. Skulle man göra det så skulle man nog inte orka ta sig upp ur sängen på morgonen.

En del känner sig för alldeles för ofta och mycket för sitt eget bästa. Andra, på tok för lite, näst intill obefintligt. Hur mycket är lagom? En jämn balans är nog att föredra. Säkerligen i alla lägen. Inte för mycket och inte för lite. Men det är just balansen som är så svår att hitta många gånger.

Känner mig ibland som en gammal flaggstång med rutten trästomme i hård vind. Svajig, rädd och orolig. Man vet liksom inte på vilket ben man ska stå på för att komma dit man vill. Man tänker: "Måtte jag blåsa omkull åt det hållet så jag i alla fall landar mjukt". Jag har inte behövt känna efter om jag landar mjukt eller inte, eftersom jag fortfarande svajar ostadigt, långt där uppe. Det finns åtminstone en positiv sak med det hela. Jag står upp fortfarande.

Men det känns som stommen när som helst kan brista och jag faller handlöst mot marken. Så känns det verkligen.Jag vet egentligen inte ens varför. Känns som jag står och stampar på samma ställe dag in och dag ut. Längtar efter att få se omgivningen förflytta sig bakom mig och att jag ska ta mig framåt. Helst utan stödhjul....

Mitt mobila bredband från Telia la ju ner i söndags kväll. När jag skulle ansluta så stod det "Systemfel". Testade inte mindre än 7 gånger med att plocka bort usb-kabeln och simkort och dona på. "Systemfel". Hopp.

Chattade med Telia på jobbet och de hänvisade mig till att helt enkelt köpa ett nytt modem. En kollega berättade att dessa modem kostar multum. Jag trodde han inte så han drog upp en sida och där fanns ett exakt likadant modem som jag har. 2790 riksdaler. Jo men tackar.

Gav mig inte så jag sökte runt på Telias hemsida och hittade en uppdatering till just mitt modem. Drog hem den och uppdaterade nu ikväll och det fungerar nu bättre än någonsin.

Telia kan ju ta sig i brasan!

Första gången på 4 veckor som jag var iväg på bingo ikväll. Vann inget som vanligt. Potten gick inte ut så nästa vecka ligger den på 60 000. Kanske blir en sväng dit nästa vecka också då, även fast jag sa att det var sista gången ikväll.

Tack brudar för en rolig kväll. As always.