Jag är 23 år gammal och har haft ett förhållande i hela mitt liv. En del av er tycker det säkert är normalt i min ålder, en del tycker det är på tok för lite. En annan del tror med all säkerhet att det är något fel på mig. Det kanske det är, vem är jag att bedöma?

I dagens samhälle låter man andra, de runt omkring dig; familj, vänner, pojkvänner, flickvänner och till och med dina ovänner, bedöma vem du är. Nu när jag tänker efter, främst dina ovänner. Det låter konstigt, nästan oacceptabelt. Och det är det också. Helt och fullt oacceptabelt.

För att klara sig någorlunda framgångsrikt här i livet, ska man i stort sett bara tänka på i princip en enda sak. Nämligen sig själv. Inte på så sätt så du till slut tror att du är något, någon oumbärlig. För en sak får man med all säkerhet lära sig den hårda vägen, och det är att du är utbytbar.

Detta har jag fått höra två gånger i mitt liv. Redan, kan jag väl ändå säga. Även fast jag alltid har haft åldersnoja så länge jag kan minnas, så är jag ändå "bara" 23 år gammal. Jag har egentligen hela mitt liv framför mig. Har egen lägenhet, fast jobb, underbara vänner och en familj som älskar mig för precis den jag är.

Men jag vet fortfarande inte vad jag vill få ut av mitt liv. Vad jag vill försörja mig på, bo kvar där jag nu befinner mig, om jag någon dag i framtiden kanske vill skaffa en egen familj. Det finns än så länge så många frågetecken. Jag avskyr dessa frågetecken. Jag skulle bara vilja räta ut dessa till utropstecken istället och veta vad jag vill ha ut av livet.

Tänk vad enkelt det vore om man kunde födas med en "livsplan" i handen. En lista med punkter, steg för steg, hur du ska leva ditt liv från dag 1.

Hur klarar alla andra av det? Är det bara jag som känner så här? Är jag onormal som inte ens vet vad jag själv vill i vuxen ålder?

Ja, jag har i alla fall kommit så långt så jag kallar mig själv vuxen, även fast jag mer än hälften av tiden känner mig vilsen och bortkommen. Så ska väl inte en vuxen känna sig?

Så många frågetecken...